It All Boils Down to a Single Word by T. Jurell


It All Boils Down To A Single Word.

by Torsten Jurell , about the Namibian artist Imke Rust in the Swedish art magazine Konstperspektiv #3-08

(English translation. For the original Swedish text, please scroll down)

IT IS THE LAST day in November. The clouds are frothing like cream down the slopes of Table Mountain when we meet in Cape Town – 28 artists at the Thupelo International Urban Art Workshop 2007.

Almost all those attending are from African nations. Four of us come from other parts of the world. We are there to work and exhibit. But, above all, we’re there to share our experiences as artists. One important aspect of the workshop is to show what kind of art we normally produce back home.

When art meets in this generous way, it is local knowledge that meets. Content meets content – experiences and intellect find expression in artistic communication.

Artists establish links – Namibia meets South Africa, India meets Congo, Zimbabwe, Sweden.  Different traditions come together and the understanding that there are many parallel “truths” increases. Another world is given contours, different to those we glimpse behind the terse superficiality of the news headlines.

Back in Stockholm, in my ordinary day-to-day life, I have never reflected over the concept of “identity”. In that sense, the workshop was an eye-opener for me.

The presentations of the work we do as artists took different trajectories, but none left us unmoved. One about what it’s like to be young, black and yet not to have taken part in the resistance struggle. Another “Black is Beautiful” or “What do you prefer? White bread or brown?”

One about being young and white and not wanting to be tarred with yesterday’s apartheid brush. Rites of passage, rape and other forms of abuse that are given form, made visible and placed provocatively side by side with the ideal that lurks behind cosmetic operations. It can all be summed up in “Who am I?” or distilled into “identity”.

Since Christmas the e-mail traffic has been intensive. Involved in our various discussions about art and different ways of looking at the world are artists from Calcutta, Nairobi, Windhoek… Other contacts from other continents are soon caught up in our deliberations.

I’ve chosen my discussion with Imke Rust, one of Namibia’s most prominent artists, as an example of how our e-mails and text messages serve as an extension of the workshop’s expression of a globalised world in the very best sense.

Imke Rust doesn’t know how to present herself in a text to be published in Beijing. We have discussed the issue by e-mail.

“I can’t decide whether or not it’s necessary to say I’m a woman. Not that it makes any real difference… But, there’s no denying, it’s an intriguing question about identity: Am I Imke Rust? Or am I a Namibian woman artist called Imke Rust? Or am I Imke Rust, who lives in Windhoek and paints dogs? Or am I the owner of four small Baobab trees and an herb garden? Or the person who supports two starving cats… ? Or, who am I? I don’t know. The baobab tree would say, ‘I am all of these’…”

politics & power

Namibia, in the south-western corner of Africa, faces the Atlantic with the Namib Desert as its elongated coastline and the Kalahari in the east. It’s a sparsely populated place. Many of the two million people who live in Namibia live on small farms and, even if the country is one of Africa’s richer, unemployment is high and poverty great.

“I will be the first Namibian artist to live from her art!” Imke is defiantly optimistic. She has been a professional artist, curator and writer for many years.

When the conflict over land reform in Zimbabwe worsened in 2002 and spilled over the border into Namibia, several farmers were murdered. It was then that Imke Rust created a piece of work with the title ”Where do we go from here…?” The question was a bit representative of the general concept behind the series she made entitled “Power & Politics”.“I am the fifth generation of my family in Namibia. My forbears were German missionaries and my father farms land that he bought when I was just eight years old. Of course I was worried about my father. Many Namibians with European origins have left the country.

My family and our friends often talked about leaving to move somewhere else – but where? This is our home!

Even if it was a personal problem, I soon realised that it was a universal problem, too. People fearful of the misuse of power, who are forced to leave the country of their birth in order to survive.”

In Imke Rust’s pictures from this time, dogs serve as a metaphor both for the oppressor and the oppressed. Doberman pinschers, dogs normally associated with aggression and brute strength, are transformed by Imke Rust in ”Where do we go from here…?” into fleeing hounds – fleeing like the white farmers.

Dogs and their relationship with us humans is a recurrent theme in her work.

There is always a “master – servant” relationship between a man and his dog.

Imke Rust’s art raises questions about the motives for war and conflict – about power and oppression.

“A year after ‘Where do we go from here…?’ I read in a newspaper report how 140 dogs that once belonged to a security company for farmers had been killed in Zimbabwe. The dogs had simply been abandoned when the country’s land reforms had left the company without any farms to guard. The article was accompanied by a picture showing how the dead dogs were piled up one on top of the other.

Like a symbolic answer to the question posed in the earlier work, ‘Where do we go from here…?’ – where the dogs seem to be fleeing – the dogs have instead become the hapless victims of the crisis they sought to evade. At the same time the media were also reporting from the war in Iraq and there, too, was a picture that I couldn’t get out of my mind – of Iraqi victims of the war, of feet projecting from a mound of piled-up corpses.”

The baobab tree says, “I am all of these!”

When Imke’s grandfather was sent away, Imke’s mother was only two months old. Imke has found a postcard in the old tin where the young father is kissing his eight-week old daughter farewell. What everyone thought would be a short spell of incarceration turned into six years. An incredibly long time. Here and there in Namibia it was suddenly the women who were running the farms. And children were raised without the help of husbands and fathers, as is so often the case in war.

Imke finds a picture of her grandfather on his return, hugging his now six-year-old daughter. The difference between the tenderness of that farewell kiss and the two strangers who met so long afterwards helps Imke to understand why her mother never spoke of Imke’s grandfather with any particular affection.

He was a stranger who one day came home and took over the reins. Imke started to work with the postcards, driven by her own private fascination to research “identity”.

“I can hardly believe it! Did you really manage to get hold of a copy of the book? In English or in Swedish? In a book shop or via the Internet? Wow! I had no idea that her ancestors came from Sweden, but it certainly sounds that way…”

Imke is overwhelmed by the fact that I have managed to get hold of a translation of Wilma Stockenström’s “The Expedition to the Baobab Tree” in a second-hand bookshop. In her e-mail Imke explains, “the baobab tree is a symbol for so many things in the book, but mostly for ‘I’ – our ego, our identity.”

In a biscuit tin at home Imke keeps a collection of postcards. They are cards that Imke’s grandmother once sent to her husband.

At the outbreak of the Second World War Imke’s grandfather, along with all the other men with a German background, was interned. Namibia had once been a German colony (German South-West Africa) but was placed under South African administration following the Treaty of Versailles in 1919. As a result, Imke’s grandfather was expatriated from his farm to an internment camp in South Africa.

To evade the censor’s pen, Imke’s grandmother pretended that the postcards she wrote to her husband each week were written by his young daughter: “Mein lieber, lieber Papi…” (My dearest, dearest Daddy) they all began.

In a fusion, these images became “Mugabylo (Winner takes all)”, a strong position, like a two-dimensional monument by Imke Rust.“Everything is second-hand memories that I have processed. I’ve used the memories that my mother and her mother and other people have recalled for me. The events are my memories of other people’s memories. I wasn’t there.The fact that I used memories based on the memories of other people is a conscious choice, an important choice. Memories are treacherous things, vague, fickle and unreliableº I mix other people’s memories with my own and make new ones.”One day one of Imke’s friends saw her suite of artworks and persuaded her to put them on public display. What Imke had created was suddenly no longer a private history. It was part of Namibia’s history. More universal even than that.

Now “Memories” has been exhibited at many places in Namibia and Germany and every where it has been shown, the exhibition has encountered audiences with different experiences of divided families. In particular, the memories of a divided Germany have contributed much to the reception that Imke’s work has been given in that country. While my persistent questions hurtle through cyber space like stardust, an ordinary letter to Namibia takes four weeks to deliver – if, indeed, it is delivered at all. It doesn’t make any difference if I send a letter or a parcel. It takes the same time.In my mind’s eye I see Klaus Kinski pulling the S/S Namibia piled high with parcels through the Kalahari Desert. In an hour, via e-mail, I have answers to questions that with ordinary post it would take me eight weeks to receive. What a blessing this new technology is!

“Hmm, very interesting – such a small world where everything goes round in circles! Thanks for your text message. I got it on the way home after dropping Bisi Silva off at the airport.”Being an artist in Namibia is tough. Few people visit art exhibitions and fewer still buy works of art. If you’re white, it’s taken for granted that you’re privileged. If you’re a white female artist, many people are convinced that you must have some form of financial support. Despite the fact that, for Imke, the reality of the situation is very different indeed.

”When I was young, I read an interview in a woman’s magazine. It was still during apartheid’s time and the person interviewed was a black woman, who managed to be the first black news reader for the main television channel in South Africa.

This was obviously something very unique and strange in those times. So they asked her how she managed to get into such an important public position despite her being black and it was apartheid.

Her answer was something that deeply impressed me and since has guided me: she said that when she was young her father once had a long talk with her and said: “Understand and accept that you are born with the two biggest faults into this world: one is that you are a black person (in SA) and second that you are a woman. So your chances of achieving anything are close to zero. If you still want to achieve something special, I have only one piece of advice for you: you have to work ten times harder, ten times longer, be ten times smarter and ten times better than everybody else – then nobody can fault you.”

So that was what she did. And I realized that that is the difference of success…

Bisi Silva is a curator in Nigeria with a growing international reputation. She is building a centre for contemporary art and an important reference library in Lagos. She has come to Namibia to meet Imke Rust (maybe that is a bit too much to say that, she was here on holiday and took the opportunity to meet several artists, including me ?)after the latest issue of “Art South Africa” reported on an art project in Etosha National Park involving Namibia’s most prominent artists. It is the first ever mention of Namibian contemporary art in this prestigious quarterly. Imke is happy. Proud. She is taking part in the project as an artist, but she is also the instigator and the curator. And the widespread success of the Etosha project has also made the sponsors happy, which is extremely important for art in a country like Namibia.

At the same time Imke is frustrated.

Every time I am outside of Namibia I wonder if it is not better for me and my art to live somewhere else, where art is more appreciated and where there is a larger market. The temptation is big and maybe I am stupid for staying.

As you say very rightly, we are alone in this. That is one of my biggest struggles, yet, I know it could not be any other way, and I guess it is also good that way. Each one has to figure stuff out for them selves. But, it is nice to have a friend.

It is nice to see what other people are doing or thinking, it helps to not feel so alone. It gives me some strength, but almost more importantly it gives me some perspective. For example, that it is not just easier and smoother, if you live in another country, or if you have another skin colour, or if you change the style of your art.”

Torsten Jurell

Torsten Jurell works in the field of sculpture, painting and graphic art. He exhibits continuously since 1976 in Sweden and abroad. His works are featured in private and public collections across Europe, China and the U.S.A.

Read more articles by Torsten Jurell and see his art at


-om identitet och konstnärskap i en globaliserad värld.

Text:Torsten Jurell

Sista dagen i november, då molnen rann som grädde utför Taffelberget, samlades vi i Kapstaden – 28 konstnärer i Thupelo International Urban Art Workshop 2007.

Nästan alla kom från olika afrikanska länder. Fyra av oss kom från andra världsdelar.

Vi var där för att arbeta, bo och ställa ut tillsammans men framför allt, dela med oss av våra konstnärliga erfarenheter. Ett viktigt inslag i workshopen var att visa vad slags konst vi utförde normalt där hemma.

När konsten möts på detta generösa sätt är det den lokala kunskapen som möts. Innehåll möter innehåll – erfarenheter och intellekt tar sig uttryck i konstnärlig kommunikation. Konstnärer knyter band – Namibia möter Sydafrika. Indien möter Kongo, Zimbabwe, Sverige… Olika traditioner strålar samman och förståelsen för att det finns många parallella ”sanningar” ökar. En annan värld får kontur, annorlunda än den vi möter bakom summariska nyhetsrubriker.

Hemma i Stockholm, till vardags, har jag aldrig funderat över begreppet ”identitet”. Men under workshopen fick jag en ordentlig tankeställare.

Presentationerna av våra konstnärskap drog åt olika håll, men alla berörde. Någon om hur det är att vara ung svart och inte ha deltagit i motståndskampen. En annan; ”Black is Beautiful” eller ”Vilket föredrar du?  Brunt eller vitt bröd?” Någon om att vara ung vit och inte vilja förknippas med tidigare apartheidpolitik. Manlighetsriter, våldtäkt och andra övergrepp som gestaltas, synliggörs och sammanförs provokativt med idealen bakom skönhetsoperationer… Allt kan sammanfattas i ”Vem är jag?” eller extraheras till –”identitet.”


Sedan jul har e-mailkontakterna varit intensiva. Indragna i våra olika samtal kring konst och livsåskådningar är konstnärer från Calcutta, Nairobi, Windhoek… Andra kontakter i andra världsdelar dras raskt in.

Jag låter mitt samtal med Imke Rust, en av Namibias mest framträdande konstnärer bilda exempel på hur våra diskussioner via e-mail och sms kan ses som en fortsättning av workshopens uttryck för en globaliserad värld i dess allra bästa bemärkelse.

Imke Rust vet inte hur hon skall titulera sig i en text som skall publiceras i Beijing. Vi har diskuterat via email;

”Jag vet inte om det är så nödvändigt att ange mitt kön? Egentligen spelar det ingen roll… Fast ändå är det en fascinerande fråga om identitet: Är jag Imke Rust, eller är jag en Namibiansk kvinnlig konstnär vid namn Imke Rust? Eller är jag Imke Rust som bor i Windhoek och som målar hundar? Eller är jag ägaren till fyra små baobab trän och en kryddträdgård? Eller är jag den som livnär två svältande katter..? Eller, vem är jag? Jag vet inte. Baobabträdet skulle säga: Jag är alla dessa…”

politics & power

Namibia i sydvästra Afrika, vetter mot Atlanten med Namiböknen som långsträckt kust, i öster Kalahariöknen. Befolkningen är fåtalig. Många av de två miljoner som bor i detta vidsträckta land lever på småjordbruk och även om Namibia är ett av Afrikas rikare är arbetslösheten hög och fattigdomen stor.

”Jag skall bli den första konstnären i Namibia som kan leva på sin konst!”

Imke är trotsigt optimistisk. Hon har varit yrkesverksam konstnär, curator och skribent i flera år.

När markkonflikten i Zimbabwe 2002 förvärrades och spred sig in i Namibia och flera farmare hade mördats skapade Imke Rust en bild; ”Where do we go from here…?” Den frågan blev ledande för hela idén bakom serien som skull följa och som hon kom att kalla ”Power & Politics”.

”Jag är den femte generationen av min familj i Namibia. Mina förfäder var tyska missionärer och min far är farmare på en gård han köpte när jag var åtta år. Det är klart att jag var orolig för min far.  Många av Namibias innevånare med europeiskt ursprung har lämnat landet. Min familj och våra vänner pratade ofta om att lämna landet och flytta – men vart? Detta är vårt enda hem!

Även om det var ett personligt problem, insåg jag att det var ett universellt problem där människor i fruktan för maktmissbruk tvingas lämna sina hemländer för överlevnad.”

I de bildersom Imke Rust gör vid denna tid blir hunden en metafor för såväl förtryckaren som den förtryckte. Doberman pinschers, hundar som normalt förknippas med aggression och styrka omvandlar hon i ”Where do we go from here…?” till de flyende – likt de vita farmarna.

Hunden och dess relation till människan är ett igenkommande tema.

Det finns alltid ett ”härskare – tjänare” förhållande mellan människan och hunden.

Hennes konst reser frågor om motiven för krig och konflikter – om makt och förtryck.

”Ett år efter ”Where do we go from here…?” läste jag i en tidningsartikel hur man i Zimbabwe tagit livet av 140 hundar tillhörande ett vaktbolag för farmare. Hundarna hade bara lämnats då landreformerna gjort bolaget uppdragsslöst. Artikeln åtföljdes av en bild där en man staplade döda hundar på hög.

Som ett symboliskt svar på frågan i det tidigare arbetet ”Where do we go from here…?”, där hundarna förefaller att fly, har hundarna i stället blivit hjälplösa offer för krisen. Vid denna tid rapporterade också pressen om Irakkriget och där var en bild som drabbade mig av irakiska krigsoffer – fötter som stack ut ur en hög av uppstaplade kroppar.”

I en fusion sammanför Imke Rust dessa båda bilder till det starka ställningstagandet Mugabylon (Winner takes all).

baobabträdet säger – jag är alla dessa!






”Jag kan inte fatta det! Fick du verkligen tag i boken? På engelska eller svenska? I bokhandel eller internet? Wow! Jag visste inte att hennes förfäder var från Sverige, men det låter så…

Imke är överväldigad över att jag har lyckats köpa ”Expeditionen till Baobabträdet” av Wilma Stockenström på antikvariat. På email förklarar hon ”I boken blir baobabträdet symbolen för så mycket, mest för ens ”jag”, ens ”identitet”.”

I en pepparkaksburk förvarar Imke en samling postkort. Det är kort som Imkes mormor en gång sänt till sin man.

Vid 2:a världskrigets utbrott fängslades Imkes morfar liksom alla män med tysk bakgrund. Namibia hade varit tysk koloni, Tyska Sydvästafrika, men ställdes vid Versaillesfreden 1919 under Sydafrikansk förvaltning. Därför fördes Imkes morfar från sin farm till fångläger i Sydafrika.

För att kringgå censurmyndigheten låtsades Imkes mormor att de postkort hon skrev varje vecka till sin man i lägret var skriven av den lilla dottern; ”Mein lieber. Lieber Papi”.

När morfadern fördes i väg var Imkes mor två månader och i den gamla burken finner Imke ett postkort där den unge pappan kysser sin tvåmånaders dotter farväl. Det som man trodde skulle bli en kort tid i fångenskap blir till sex år. En oerhört lång tid. Runt om i Namibia blir det kvinnorna som sköter farmerna. Barnen fostrats utan män, så som ofta sker i krig.

Imke finner bilden på den hemvände morfadern som håller om sin nu sex år gamla dotter. Skillnaden mellan ömheten i avskedskyssen och de två främlingar som möts får Imke att förstå varför hennes mor aldrig talat särskilt varmt om sin far. Han var en främling som kom hem och skulle styra. Imke började arbeta med postkorten driven av ett privat forskningsarbete om ”identitet”.

”Allt är andrahandsminnen som jag har bearbetat. Jag har brukat minnen som min mor och mormor och andra har berättat för mig. Händelserna är mina minnen av andras minnen. Jag var inte där.

Det faktum att jag brukar minnen baserade på andras minnen är ett medvetet, viktigt val. Minnen är nyckfulla, vaga, föränderliga… Jag blandar minnena med mina egna och det blir till nya minnen.”

När en vän en dag får se Imkes bildsvit övertalas hon att visa dem offentligt. Det Imke hade skapat var inte längre en privat historia. Det var en del av Namibias historia. Men mer universell än så; nu har ”Memories” visats på flera ställen i Namibia och Tyskland. Överallt har utställningen mött en publik med skilda erfarenheter av splittrade familjer. Inte minst har minnen från ett delat Tyskland bidragit till det publika mottagandet där.

du måste arbeta tio gånger hårdare




När mina envisa frågor svischar som stjärnstoff genom cyberrymden, tar en vanlig postförsändelse till Namibia fyra veckor – om den alls kommer fram. Det spelar ingen roll om jag sänder paket eller brev. Det tar samma tid och jag ser i min fantasi hur Klaus Kinski drar S/S Namibia med postpaket genom Kalahariöknen. Inom en timma, via e-mail, har jag svar på frågor som med den andra postgången skulle ta åtta veckor… Det är en välsignad tid med ny teknik!

”Mhh, very interesting – en sådan liten värld och allting händer i cirklar! Tack för ditt sms – jag fick det på vägen hem efter att jag släppt av Bisi Silva vid flygplatsen.”

Bisi Silva är curator i Nigeria, med ett växande internationellt rykte. I Lagos bygger hon ett center för samtidskonst och ett viktigt referensbibliotek. Hon har kommit till Namibia för att träffa Imke Rust sedan ”art southafrica” i sitt senaste numret uppmärksammat ett konstprojekt i Etosha National Park med Namibias främsta konstnärer. Det är första gången namibiansk samtidskonst har blivit omnämnd i denna prestigefyllda tidskrift. Imke är glad och stolt. Hon deltar själv som konstnär, men är också projektets initiativtagare och curator. Etosha projektets vida framgångar har även gjort sponsorerna glada vilket är väsentligt för konstlivet i ett land som Namibia.

Samtidigt är Imke frustrerad.

Att vara konstnär i Namibia är svårt. Få besöker utställningar och än färre köper konst. Är man vit tas det för givet att man är privilegierad. Är man vit kvinnlig konstnär tror många att man är ekonomiskt understödd på något vis. Trots att verkligheten förhåller sig annorlunda för Imke.

”När jag var ung läste jag en artikel i ett kvinnomagasin. Det var fortfarande under apartheidtiden och personen som intervjuades var en svart kvinna som lyckats bli den första svarta nyhetsuppläsaren i den största tevekanalen i Sydafrika. Det var verkligen något unikt och märkligt vid den tiden. Så dom frågade hur hon lyckats nå en sådan viktig offentlig position då hon var svart och det var apartheid. Hon svarade något som verkligen gjorde intryck på mig och som varit vägledande sedan dess: Hon sa att när hon var ung hade hennes far haft ett långt samtal med henne och sagt ” Acceptera att du är född till denna värld med de två största felen: För det första – du är svart (i Sydafrika) och för det andra är du kvinna. Så dina chanser att uppnå någonting är lika med noll. Om du ändå vill uppnå något särskilt har jag endast ett råd till dig: Du måste arbeta tio gånger hårdare, tio gånger längre, bli tio gånger smartare och tio gånger bättre än någon annan. Gör du det kan ingen avfärda dig…” Och det var vad hon gjorde och jag förstod att det var skillnaden mellan att lyckas eller misslyckas…

Varje gång jag är utanför Namibia undrar jag om det inte är bättre för mig om jag bodde där konst är mer uppskattat och marknaden är större. Frestelsen är stor, kanske jag är en idiot som stannar… Som du så riktigt påpekar är vi väldigt ensamma i det här. Det är något som jag brottats med som mest just nu. Jag vet att det inte kan vara annorlunda och det kan ju föra något gott med sig också. Var och en får reda ut saker och ting själv. Men, det är härligt att ha en vän. Det är härligt att se vad andra gör och tänker. Det hjälper mig att inte känna mig så ensam. Det ger mig styrka och viktigast – ett perspektiv! Till exempel, att det inte är lättare och smidigare att leva i ett annat land, ha en annan hudfärg, eller om jag ändrar stilen på min konst.”

*  *  *